Det här lilla hjärtat är Oliver 2,5 år. Eller Gulliver som jag brukar kalla honom. Ögonfärgen är faktiskt hans riktiga, utifall någon undrar, jag har bara "suddat bort" sepiatonen..
Oliver älskar bilar och då menar jag att han verkligen ÄLSKAR bilar. Han kan stå i leksaksaffären och klämma och känna hur länge som helst, tillslut får man bära bort honom.
Oliver har massor av bilar hemma. Han kör med dem, bär runt på dem, parkerar, radar upp, bogserar -you name it.
Häromsistens när K skulle lämna honom på dagis blev han ledsen och fick lite separationsångest från pappsen, men det kom han snabbt över när dagisfröken (ja, jag kallar dem så..) sa att hon skulle gå och hämta några bilar. På ett förbyttes sorg mot glädje och K var glömd i ett nafs.
Det är så kul med barn, att se dem gå igenom deras olika perioder av lek och allvar. När de börjar klä ut sig. Så härligt att komma till dagis och se Oliver iklädd brandmansdräkt och ljusblå prussiluskahandväska, givetsvis fylld med leksaksbilar, eller Ludde i Pippikläder som han vägrade ta av sig. Det känns som att mer eller mindre alla barn går igenom en Pippi-fas.
Nu är Oliver inne i en period där frasen "Sluta göra så" går som ett mantra. Det är ju bra att han kan uttrycka ett sätt att säga att det räcker!
Ludde informerade mig igår om begreppet "uppåtpuff" och "neråtpuff" vilket samtidigt demonstrerades med tummen upp eller ner. Ett sätt att säga till kompisarna på dagis att detta var bra/OK eller att det inte var bra. Ett slags stopp. Tycker att det är toppen av 'pedagogerna' att ge barnen verktyg att hantera situationer på ett enkelt sätt så att alla förstår.
Idag tyckte Ludde att Oliver var "nedåtpuff"..
Jaha, var ville jag komma med allt detta? Vet inte riktigt, men det var sånt jag funderade på idag..
..intuition..
..är en spännande sak (för att göra dagens bloggande ännu mer spretigt). Det har inte riktigt funkat för mig tidigare. Eller, jag har liksom valt tvärt om på något sätt. Valt "nej-varför-gjorde-jag-så?-åh-jag skulle-följt-min-andra-känsla" typ. Rätt jobbigt i längden, faktiskt.
Men nu har det hänt något. Helt plötsligt känner jag det "rätta" mycket starkare. Det låter ju lite flummigt kanske, men det är inga världsomvälvande saker (än) utan att till exempel känna på sig vilken väg som är rätt om jag är ute och kör bil, eller andra småsaker. Det bästa är när jag inte tänker så mycket vilket jag har en klar tendens att göra, det blir oftare rätt då.
Så jag avslutar detta något underliga inlägg med ett ordspåk jag läste någonstans och som jag tycker passar in perfekt på mig:
Don´t belive everything you think.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar